Depression

Fallbeskrivning 1

Anders är uppväxt i Landskrona. Skilsmässobarn. Han har bott hos modern fram till 20 års ålder. Hans yngre bror flyttade till USA för tolv år sedan. De har ingen kontakt sedan tio år. Anders har några vänner samt några få ytliga kontakter. Gift sedan 28 år och har två vuxna söner. Anders bor i villa. Han har arbetat som lagerarbetare i 30 år inom verkstadsindustrin och varit fackligt engagerad, vilket inneburit många kurser på fritiden. Den senaste tiden har det varit mycket intriger på arbetsplatsen på grund av indragning av tjänster. Anders har tagit så illa vid sig att han varit sjukskriven i tre månader. Äldste sonen har flyttat hemifrån för tre år sedan och den yngste har fått en lägenhet för ett par månader sedan. Han flyttade förra veckan, men Anders kan ej glädja sig över detta utan istället ökar hans besvär och han upplever att han tappat kontrollen över familjen.

Anders är sjukskriven sedan tre månader tillbaka av sin husläkare och har tagit förstagångskontakt med psykiatrin. Han har inte känt så här tidigare utan alltid varit ”den starke” i familjen. Nu orkan han inte leva längre för det finns inget att leva för, men han har heller ingen kraft att göra sig illa. Gråter mycket. Äter och dricker dåligt samt legat till sängs den senaste veckan. Idag söker han akut hjälp tillsammans med makan och är villig till inläggning.
Anders konsumerar 2-3 flaskor vin (75cl/mån.). Han tycker om att laga mat och är nöjd med sin vikt. Ickerökare. Husläkaren har satt in honom på antidepressiova läkemedel.
Anders har svårt att prata om sig själv. Han ”har aldrig lämnat ut sig till någon”. Upplever att maten inte smakar något och tycker inte att det spelar någon roll om han äter eller ej. Tidigare läste han mycket böcker. Han tyckte också om att arbeta med familjens hus.

Fallbeskrivning 2

Patienten, vid namn Jenny, har hamnat i en depression på grund utav att hon utsattes för sexuella övergrepp när hon var liten. Övergreppen skedde från det att hon var 4 till 6 år och utfördes av en bekant till familjen. Traumat efter övergreppen stannade kvar i minnet hos henne under lång tid. För att kunna klara av vardagen började hon att dricka, vid 12 års ålder var hon beroende av alkohol. Att vara berusad var ett sätt för henne att fly från verkligheten. Hon uppvisade även ett självskadebeteende. Detta yttrade sig genom att hon skar sig själv, men även genom att hon började ha sexuella kontakter med män som skadade henne både verbalt och fysiskt. Oftast träffade hon då äldre män. Många gånger var de mer än dubbelt så gamla som Jenny, jag anar att hon här sökte efter en fadersgestalt. Hennes föräldrar var medvetna om de övergrepp hon utsatts för men de hade aldrig velat prata om det som skett. Detta gjorde att Jenny kände sig väldigt ensam i sin ångest och hjälplöshet. Hon valde därför ofta att övernatta hos vänner eller tillfälliga pojkvänner.

Jenny var ständigt nedstämd. Hon kände sig otillräcklig och väldigt ensam. Enda gången Jenny mådde bra var när hon målade. Hon hade en stor talang och hade målat sedan hon var liten flicka. Genom konsten fick hon utlopp för sina tankar och känslor, hon kände då att hon var bra på något. Dock var hennes verk väldigt mörka och hon visade ofta upp en bild av en utsatt ung människa. Då i ett sammanhang av sexuell karaktär.

Jenny förstod inte att hon var deprimerad. För henne var det ett normalt tillstånd att vara ledsen. Hon ville helst sova bort dagarna, skötte inte sin kost och det kunde gå flera dagar innan hon duschade. Då hon mått dåligt i många år, och inte fått hjälp, blev depressionen ett naturligt tillstånd för henne. Som utomstående kunde man dock se detta tydligt. Dels genom hennes våld mot sig själv, i form av att hon snittade sig, men även av de handlingar hon utförde. Hon var ofta berusad och hamnade alltid i relationer där hon kunde råka illa ut. Forskningsstudier inom området depression har visat att både alkoholmissbruk och självförakt kan bidra till en depression.

Fallbeskrivning 3

Linda växte upp tillsammans med båda sina föräldrar och hade en väldigt bra relation till sin pappa. Relationen till mamman var dock sämre och när Linda var tolv år lämnade mamman familjen. I 14-års åldern hamnade Linda i en djup depression som behandlades med antidepressiva läkemedel och terapisamtal som gav framgångsrika resultat. Depressionen avtog efter några månader men man fortsatte med behandlingen ett tag till för att förebygga ett återfall, dock i mindre doser.

Hon var bra i ca fyra år innan hon började visa symtom på ännu en depression, detta efter att hennes pojkvän lämnat henne. Återigen så började man medicinera och erbjöd terapisamtal. Samtalen var dock inget Linda ville fortsätta med. Hade man fortsatt med samtalen kanske man hade sett tidiga tecken på att Linda skulle utveckla bipolär sjukdom.

Hennes andra depression var inte lika djup som den första och det antidepressiva läkemedlet verkade rätt fort. Åren som följde var Lindas humör väldigt växlande och hon var ofta lättirriterad. Hennes pappa och hennes vänner reagerade ofta på detta och ville att hon skulle ta kontakt med sin tidigare behandlare vilket Linda inte ville göra. Hon var stundtals överenergisk och hade svårt att koppla av och kunde inte sköta sina arbetsuppgifter ordentligt.

Tillslut insåg Linda själv att hon behövde hjälp och hon blev sjukskriven ett tag och började gå på samtal hos en psykiatriker som misstänkte att hon kunde vara bipolär. Psykiatrikern gick igenom Lindas barndom, händelser och tidigare depressioner och symtom och kunde se många tecken på att hon skulle utveckla bipolär sjukdom. Lindas depressioner har kommit efter stressfulla händelser och de har varit återkommande.

Fallbeskrivning 4

Emma är 14 år och går i 8:e klass, hon bor med sin pappa och lillasyster i ett radhus utanför stan. Hennes föräldrar skiljdes när hon var liten och det är stora systern som bor med deras mamma inne i stan. Deras mamma jobbar på ålderdomshem fastän hon borde vara sjukskriven för utbrändhet, så hon har inte orkat ta hand om sina barn på ett tag. Deras pappa är chef på ett företag och jobbar mycket.

Emma har länge blivit mobbad i skolan, främst för att hon är lite större än dom andra eleverna. Varje dag är det någon form av glåpord. Hon försöker vara stark och låter det inte synas utåt hur hon egentligen mår. Hon känner ångest inför att gå till skolan hennes självförtroende är i botten, hon håller sig för sig själv, skammen har tagit över. Emma förändras, hon klär sig i enbart i svart. Hennes kompisar försöker få kontakt men det är svårt att hitta på något med Emma, hon har aldrig orken eller lusten.  Hennes pappa märker att Emma har förändrats men tror väl att det är en fas i åldern. Han har vid något tillfälle hintat att hon kanske bör äta mindre eller börja träna. Detta har givetvis gjort Emmas situation värre. Hon har börjat skära sig i armarna, magen och på benen.

Vid ett tillfälle är det så illa att hon ställer sig på en bro och vill ta sitt liv. Hon lyckas inte då polis tillkallats och övertalat henne att följa med. Efter detta blir det mycket bättre för Emma, hon flyttar till sin mamma, börjar gå hos en psykolog och får utskrivet antidepressiva.

Fallbeskrivning 5

Peter växte upp med sina föräldrar och två syskon i en idyllisk villaförort till Malmö. Han är äldst i syskonskaran och var ganska blyg som barn. Det gick bra för Peter i skolan och han tyckte det var roligt att lära sig nya saker. Hans dröm var att bli ortoped och han pluggade hårt för att nå sina mål.

Peters pappa Rolf var 17 år äldre än Peters mamma och hans hårda uppväxt präglade hans sätt att uppfostra sina egna barn. Rolfs motto var ”det som inte dödar det härdar” och han var sträng i sin uppfostran. Rolf misshandlade aldrig sina barn fysiskt, men psykiskt så tog hans metoder hårt på Peter och hans två yngre syskon. Pressen att få bra betyg, klara sig själv och att alltid uppföra sig exemplariskt var hög. Pappans avsikter var aldrig onda, det var helt enkelt hans uppfattning om hur man formade sina barn till självständiga och starka personer.
Monica, Peters mamma, var en undergiven kvinna som ogärna sa emot sin man. Hennes syn på barnuppfostran skiljde sig från Rolfs, men hon litade på sin mans beslut och tillvägagångssätt. Det var dock många gånger som hon inte höll med honom men valde att vara tyst.

Ett tillfälle hon särskilt minns var när Peter var tre år och ramlade omkull på grusgången fram till huset. Han skrapade upp båda knäna och Monica rusade fram för att trösta sin gråtande son. Rolf hade stått på trappan och ropat till henne att inte ”skämma bort pojken”, utan i stället låta honom vara. Det skar i Monicas hjärta att lämna Peter gråtande på grusgången, men hon gjorde det ändå.

Peters hårda slit i skolan lönade sig. Han gick ut gymnasiet med näst intill högsta betyg och kom utan svårigheter in på läkarutbildningen i Lund. Första dagen på universitetet, en ljummen sensommardag, kände han sig inte lika glad och peppad som han trodde att han skulle vara när han började sin drömutbildning. Han kände sig snarare nedstämd och irriterad. Sedan ett par veckor tillbaka hade han sovit dåligt, vissa nätter inte alls, och hans annars så stora aptit hade minskat rejält. Peter hade först inte reagerat på det, men nu hade han känt sig nedstämd så pass länge att han började fundera över varför. Sömnbristen och flytten till Lund kändes som självklara orsaker till hans nedstämdhet och han nöjde sig med den förklaringen.

Men tiden gick och Peters symtom blev allt värre och det gick allt sämre i skolan. En decembermorgon, två veckor före jul, ringde Peters väckarklocka som vanligt kl. 07.20. Han slog upp ögonen men kunde inte komma på en enda anledning till att gå upp ur sängen, hur mycket han än ansträngde sig. Han hade massor att göra i skolan, men inget motiverade honom. Han blev liggande hela dagen och stirrade i taket. Allt kändes meningslöst och ingenting var roligt. Inte ens julen såg han fram emot, han som brukade älska julen. Två dagar senare blev Peters vänner oroliga då han varken varit på föreläsningarna eller svarat i telefon. På eftermiddagen åkte de hem till honom och efter lång väntan så kom en trött och sliten Peter och öppnade dörren.

När de frågade hur det var med honom och sa att de var oroliga, bröt Peter ihop. Han grät och grät. Det var som om tårarna aldrig ville ta slut. Det var som om allt bara kom på en gång och orden bara rann ur honom. Peters vänner insåg allvaret och tog med honom till den öppna mottagningen på närmaste vårdcentral där han fick träffa en läkare. Den Peter som med hasande steg klev in hos läkaren då såg sliten och obeskrivligt trött ut. Han hade påsar under ögonen, frånvarande blick och svarade knappt på tilltal. Efter ett kort besök skrev läkaren en remiss till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och uppmanade Peter att gå dit med en gång för att träffa en läkare.

Fallbeskrivning 6

Hon var en helt vanlig tjej i 18-års ålder. Hon hade ett liv precis som nästan all andra tjejer i hennes ålder. En bra strukturerad och kärleksfull familj. En snäll och bra pojkvän, och även ödmjuka och stabila vänner.

Livet var bra och hon hade alltid massor av roliga saker att göra med hennes familj, pojkvän och vänner. Dem var mycket ute och reste, eller hittade på olika aktiviteter i staden som hon bor i. Hon studerade på gymnasiet och skulle snart ta studenten, och komma ut i arbetslivet. Allt som hon hade framför sig, såg hon fram emot. Hon hade planer att flytta ihop med sin pojkvän, och skaffa sig ett jobb att försörja sig på.

Efter 2 år var hon precis där hon ville vara. Hon hade flyttat ihop med sin pojkvän i en fin lägenhet i stan. Hon jobbade som vikare och tjänade pengar så hon klarade sig och kunde börja spara litegrann. Egentligen fanns det inget i hennes liv som hon inte trivdes med.

Vardagen gick på som vanligt, men hon började dock känna sig lite stressad på jobbet. Hon jobbade väldigt mycket och träffade sällan familj och vänner. Hon började få fysiska besvär som huvudvärk och stela muskler i rygg och nacke. Vilket hon var helt säker på var pga. jobbet. Så hon fortsatte att jobba men började nu känna av pressen av att alltid försöka jobba ihop timmar. Så att hon skulle klara av att betala hyra och mat. Eftersom behovet av vikarier minskat.

Hon började också känna stress av att nästan aldrig kunna slappna av. Eftersom hon när som helst kunde bli in ringd till jobb. Efter en period går hon till vårdcentralen och söker för huvudvärk och stelhet i muskler och yrsel. Hon får mediciner utskrivet som ska vara muskelavslappnande. Hon får även Alvedon 650mg utskrivet som hon ska äta i en längre period. Hon börjar äta sina mediciner och jobbar på som vanligt. Efter ca 3 månader upplever hon ingen förbättring utan bara försämring.

Hon berättar att det började kännas tungt att gå till jobbet, hon vaknade stel i kroppen och huvudvärk. Det började kännas som att gå till jobbet blev lite ångestfyllt och det blev mindre och mindre roligt. Det blev mer som ett måste och att det var jobbigt att hålla humöret uppe.

Efter ytterligare en tid så blev det bara värre och värre. Hon började känna sig illamående och fick ångestattacker på jobbet som gjorde det väldigt svårt att vara kvar på där. Eftersom hon inte visste vad det berodde på så hittade hon på bortförklaringar som ”förkylning”, ”maginfluensa” och andra orsaker så hon kunde gå hem från jobbet.

Hon märkte dock att gå hem från jobbet inte gjorde saker och ting bättre. När hon kom hem fick hon ännu mer ångest av vetskapen att hennes jobbarkompisar fick mer att göra på jobbet och det innebar med stress för dem. Stelheten i musklerna, yrsel och illamåendet släppte inte och var ständigt något som plågade henne. Hon började känna sig väldigt ledsen och undrade hela tiden vad det är som gör att hon känner som hon gör. Hennes familj, pojkvän och kompisar frågade ofta varför hon inte kände sig bra. Hon hade inget svar på deras frågor eftersom hon själv inte kunde förklara varför hon mådde som hon gjorde.

Hon började tacka nej till jobbpass som hon blev erbjuden, eftersom hon kände inte att hon hade varken kraft eller ork att gå till jobbet. Hon började även tacka nej till fester och andra aktiviteter som hennes vänner ville att hon skulle följa med på. Hon låg hemma och mådde dåligt, sov mestadels om dagarna för att försöka bli av med sin huvudvärk och illamående. Hon berättar att hennes pojkvän fick ta mycket ansvar såsom att städa, laga mat och handla. När hon ibland tog sig kraften till att gå och handla så kunde det sluta i panikångest attacker inne på affären, då hon ofta ringde gråtandes till sin pojkvän och bad honom att ta över och fortsätta handla. Sedan lämnade hon bara korgen i affären och gick därifrån i ren ångest och känsla av att hon skulle kräkas rakt ut.

Små saker som att handla, åka bil, gå till tandläkaren blev stora problem som hon hela tiden försökte undvika. Om hon blev tvungen att göra något såsom att t.ex. gå till frisören en dag, så var hon tvungen att planera det in i det minsta detalj, hon behövde hela tiden ha bortförklaringar ”klara” i sitt huvud. Utifall att hon började känna att det var för jobbigt så kunde hon alltid skylla på något och sedan gå därifrån.

Hon berättade aldrig för någon på jobbet om hur hon mådde. Det var bara hennes mamma, pappa, pojkvän och allra bästa vän som visste. Med dem pratade hon med nästan varje dag, om hur hon mådde.

Tillslut efter kanske ett år fick både hon och människorna omkring henne nog, och nu behövde det hända något. Hon kunde inte fortsätta leva såhär, hon var på botten och kände sig helt meningslös och hade ibland tankar som ”Om ja ska behöva leva såhär, så vill ja inte leva alls”.

Hennes mamma bokade en ny tid på vårdcentralen och följde med dit. Där förklarade mamman för läkaren hur sin dotter mådde och hur långt det gått och att de behövde hjälpa henne att bryta det här och få ur henne ur den onda cirkeln. När de gick åkte därifrån hade hon fått Paroxiflex utskrivet. Vilket är en antidepressiv och serotoninshämmande medicin. Hon började från och med dagen som hon kom hem med att äta sin första tablett som sedan trappades upp till max dos. Efter 6 månader kände hon att livet började se ljust ut igen. Hon kände sig bättre och illamåendet och huvudvärken hade i princip försvunnit. Medicinen fungerande och hon fick sitt liv tillbaka och hon började bli sig själv igen.

Fallbeskrivning 7

Elin har alltid tyckt om att fotografera och umgås med familj och vänner. Hon lyckades komma in på medialinjen i Örebro, efter en del kämpande med betygen. Men på våren när Elin fyllde 16 år så dog hennes morfar som hade en stor betydelse i hennes liv. Hon blev knäckt men flyttade ändå till Örebro efter sommaren.

Hon fick bo inneboende hos några bekanta men hon tyckte det var jobbigt att bo så långt ifrån sin familj. I början gick det okej, det var spännande med något nytt och nya människor och att få hålla på med något som hon drömt om länge, foto. Men hon var väldigt osäker på sig själv och tyckte att det blev jobbigt att träffa folk och ville helst bara fly bort ifrån allt och gömma sig. Hon tappade lusten till att gå upp ur sängen, började lätt gråta för allt och ingenting och kände sig lätt irriterad och arg på det mesta i sin omgivning, livet. Hon hade svårt att sova om nätterna. Ju längre tiden gick ju sämre mådde hon, hon kände en stark känsla av hopplöshet, kändes som om hon var instängd i ett stort svart hål av tomhet och inte visste hur hon skulle ta sig därifrån.

Hade en stark oro och ångest varje dag, hon började tröstäta för att försöka fylla tomheten med något, hjälpte för stunden men efteråt fick hon ännu mer ångest och hon ökade i vikt, skämdes för att visa sig bland folk, började skolka från skolan. De dagarna hon lyckades ta sig i väg till skolan var plågsamma för hon ville bara hem och gömma sig. Hon orkade inte ta tag i något, hon orkade inte ens fota längre. Varje dag när hon kom hem så grät hon, det gick nog inte en dag utan att hon grät.

Efter tre månader så flyttade hon hem till sin mamma igen och bytte gymnasium. Hon hade inte förstått själv att hon var deprimerad utan hon hade bara känt sig ensam och utanför och undrat vad det var för fel på henne, varför hon kände som hon gjorde, varför hon bara ville kliva ut ur sin egen kropp och försvinna, sluta att känna.

Det var hennes mamma som blev orolig och förstod att något var fel så hon tog med sig Elin till vårdcentralen. Hon fick testa antidepressiva tabletter, SSRI-tabletter som verkade för serotoninet i hjärnan. Hon testade flera olika under åren, då hon fick biverkningar som hon inte stod ut med. Elin tyckte inte att tabletterna hjälpte speciellt mycket och hon brukade beskriva sig själv som en zombie, hon var varken glad eller ledsen hon gick omkring och existerade men levde inte.
Hon hade hoppat av gymnasiet då hon inte kunde komma ikapp med allt hon missat och hon stod inte ut längre.

När Elin var 18 år träffade hon en kille som hon blev kär i och de flyttade ihop, två av åren var rätt okej men sedan var det väldigt kämpigt, då skammen över att tröstäta så mycket som hon gjorde och om hon inte fick något att tröstäta så blev hon förbannad. Hon tappade sexlusten vilket hennes pojkvän inte gjorde, så hon fick dåligt samvete för att hon aldrig ville och kände sig pressad och fick ångest. De bråkade mycket pga detta. Det tog slut efter fyra år och de skiljdes som vänner.

Under största delen av tiden fram till Elin var 23 så var hon sjukskriven men testade på olika praktiker men inget gav motivation eller mening. Hon fick testa KBT men det funkade inte för henne hon tyckte bara att det gav henne mer krav som ledde till ångest.  Men en dag så fick Elins mamma syn på en artikel i tidningen där det var en kvinna som hade haft ungefär samma problem och som hade fått testa en annan tablett som verkar för noradrenalinet och dopaminet i hjärnan och som hade förändrat kvinnas liv. Elin blev nyfiken. Hon fick komma in på öppenpsykiatrisk mottagning.

I början av den nya medicineringen fick hon mycket starkare ångest men sedan vände det och blev mycket bättre, det var som om att trycka på en knapp. Hon fick lust att kliva upp ur sängen, hon började träna och gick ner i vikt. Hon sökte in till en folkhögskola för att läsa upp sina gymnasiebetyg. Hon kom in på skolan och blev överlycklig samtidigt som hon blev rädd då hon under åren hade utvecklat social fobi och inte ens kunnat gå till affären själv utan att hennes mamma fick följa med och nu skulle hon flytta till ett helt nytt ställe med massa nya människor. Men hon gjorde det och det visade sig vara räddningen för henne.

Fallbeskrivning 8

En 18-årig tjej, Amanda, har höga krav på sig själv i skolan. Fram tills för ett par månader sedan har hon klarat av sitt skolarbete men på sista tiden har hon känt sig mer och mer otillräcklig. Hon känner ingen glädje längre över att göra bra ifrån sig i skolan och hon blir mer och mer inåtvänd och stannar allt oftare hemma ifrån skolan. Hon också att tappa aptiten, inget smakar längre gott och hon tycker att allt lägger sig runt magen och att hon blir tjockare och större. Hon petar allt mer bara runt på sin tallrik och skjuter maten från ena sidan till den andra.

Hon bor hemma med sin mamma och pappa i en lägenhet i utkanten av staden. Amanda har alltid haft gott om vänner och bekanta men nu allt oftare, väljer hon bort att umgås med sina vänner. Hon sitter mer och mer bara hemma på sitt rum och tittar håglöst ut genom sitt fönster. När hennes vänner ringer och frågar om hon vill följa med ut så hittar hon på ursäkter för att inte kunna följa med. På den allra sista tiden har hon börjat få självmordstankar. Det skulle vara bättre för alla om hon inte fanns längre, tänker hon för sig själv.

Amandas föräldrar vet inte riktigt hur de ska hantera situationen, vet inte vad de ska säga eller göra för att få henne att må bättre. De försöker att dra ner på hennes press på att få höga betyg i skolan och få henne att förstå att det är ok att få godkänt på uppgifter, man behöver inte alltid prestera på topp. De vill också locka med olika roliga utflykter och andra saker för att glädja henne men inget lyckas. De blir förtvivlade när hon inte tycker att någonting är roligt. Nu börjar även mamman att må dåligt, hon anklagar sig själv för att ha varit en dålig förälder och ger sig själv skulden för att Amanda mår dåligt. De inser då att de måste göra något för att bryta det negativa mönstret och då tar de kontakt med sjukvården för att få professionell hjälp.

Amanda får tid först till deras lokala vårdcentral som i sin tur kan ge henne en remiss till en terapeut. Amanda får hjälp dels av medicinering och dels genom kognitiv beteendeterapi.

Föräldrarna tycker först inte att det hjälper men efter ett par veckor kan de märka en klar förbättring hos Amanda.  De har också fått veta att det är viktigt att försöka prata med henne om hur hon upplever saker och ting. Att inte förminska eller försöka att tysta ner sjukdomen. Att få henne att bryta sin isolering och visa henne att hon inte är ensam.

Fallbeskrivning 9

Annie som är 35 år, har en man och två småbarn. Hon har känt sig nedstämd, irriterad och orkeslös sedan ett halvår tillbaka, men inte riktigt förstått att hon har drabbats av en depression. Hon arbetar som enhetschef på en vårdcentral som är belägen i Stockholm. Arbetsbelastningen är mycket hög och hon har stora krav på sig själv, både på arbetet och i hemmet. Annie vill känna sig behövd och ställa upp för människor i allmänhet, vilket leder till att hon aldrig tackar nej till saker som hon egentligen inte hinner med.

Självkänslan är låg och det grundar sig i att hon blev retad i skolan då hon var överviktig som liten och inte klarade av att säga emot. Låg självkänsla innebär ofta att man har ett självde-struktivt beteende samtidigt som man tror att omgivningen baktalar en. Alla människor har inte lika stor risk att drabbas av en depression, både arv och social miljö påverkar. En person med dålig självkänsla och ständigt tänker på sina misslyckanden har lättare för att drabbas medan en person som tar lättvindigt på livet har svårare.

Annies mamma gick nyligen plötsligt bort av en hjärtinfarkt, vilket hon tog väldigt hårt då de hade en nära relation. Familjen har också fått ekonomiska problem då hennes man Markus varslades från Volvo Personvagnar för en månad sedan.

Annie håller fasaden uppe på dels jobbet, dels inför barnen och hennes man, men när lampan är släckt och hon ska sova rinner tårarna. Hon törs inte säga något till sin man då hon inte vill belasta honom mer eftersom han har det jobbigt som det redan är då han är arbetslös. Ibland vill hon bara försvinna, men hon skulle aldrig våga ta sitt liv, hon är mer ansvarsfull än så. Hon sover maximalt tre timmar per natt, har en ständig huvudvärk, känner ingen aptit och har mycket ont i magtrakten. För att ens kunna somna in dricker hon starksprit, vilket förvärrar hennes tillstånd och leder till mer ångest.

En dag orkar Annie inte längre och faller ihop och brister ut i gråt på jobbet under en presentation som hon själv håller. Hon snyftar att hon inte klarar av mer och att hon inte duger. En kollega går fram och kramar om henne, samt leder henne ut ur salen för att tala ut. Depression är en sjukdom som kräver behandling. Då bör man i första hand kontakta en vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsavdelning för att kunna göra en undersökning som utesluter kroppsliga åkommor som blodbrist, onormala kalkförhållanden i blodet, alltför låg eller hög nivå av sköldkörtelhormon. Symtom vid dessa åkommor kan liknas vid depression.

Kollegan kan konstatera att Annie bör kontakta vårdcentralen för rådgivning och därmed inte komma till jobbet följande morgon.

Annie får en akuttid dagen efter på vårdcentralen där hon först undersöks av en allmänläkare. Hon får därefter ett självskattningsformulär där hon får gradera hur deprimerad hon känner sig utifrån olika påståenden. Det visar sig att Annie lider av en utmattningsdepression, därmed skriver allmänläkaren ut antidepressiv medicin som sedan kombineras med kognitiv beteendeterapi för att uppnå optimal läkande effekt.

Fallbeskrivning 10

Lisa är en tjej som utåt sett lever ett så kallat normalt liv. Hon studerar, bor med sin sambo i en liten lägenhet och är uppväxt i en kärnfamilj på landet. Lisa är en tjej som är väldigt osäker på sig själv och på vem hon är, hon har en mycket dålig självbild. Osäkerheten i sig själv gör att hon lätt blir beroende av människor som står henne nära. Det utvecklas till att hon får starka ångestkänslor över att bli övergiven och lämnad av dessa personer. Att hon ifrågasätter om hon ska bli övergiven gör att hon blir osäker på om hon kan lita på sin omgivning vilket gör att hon söker ständig bekräftelse. Hon har svårt att reglera sina känslor och detta kan leda till snabba svängningar i hennes humör. Känslorna kan skifta drastiskt mellan glädje/lycka och ledsamhet/hat. Hon kan känna sig lycklig över sin relation hon har med sin pojkvän och ibland skiftar det till extremt motsatta känslor som att han är värdelös och hon avskyr honom. Han får ofta ta emot hemskt ilskna utbrott ifrån henne. Även om Lisa i vissa stunder känner att hon inte mår bra i relationen till sin pojkvän skulle hon göra allt för att undvika en separation. Hon upplever känslor som att hon inte skulle kunna klara sig utan honom. Därför skulle hon till varje pris hålla sig fast vid relationen, även om den skulle leda till att hon mår ännu sämre.

Lisa upplever en tomhet inom sig som andra har svårt att förstå. Att ingen förstår henne bidrar också till hennes nämnda osäkerhet, vilket leder till att hon lätt blir påverkad av sin omgivning. Vad hon tycker och vad hon vill kan variera mycket mellan olika perioder och beroende på vem hon umgås med. Hon rättar sig efter omgivningens åsikter och tycke. Lisa tappar därmed bort sig själv, vad hon skulle vilja och vad hon skulle kunna må bra av tar hon inte i beaktande.

Ett annat steg i att försöka hantera sina starka känslor av ilska och ångest har yttrat sig i ett självskadebeteende, då hon för att få utlopp för det skär sig i armarna. Lisa upplever att det hjälper henne, om än bara för stunden. Vid några tillfällen har hon också försökt ta sitt liv. Lisa har kommit till insikt om att hennes välbefinnande behöver bli prioriterat och att situationen som fortlöpt under många år är ohållbar.

Fallbeskrivning 11

Isabell är 33 år och nybliven mamma. Hon är sambo med Anders och de bor i ett hus på landet. De träffades för ca 2 år sedan och kände nästan genast att de ville leva tillsammans och bilda familj. Anders driver eget byggföretag och Isabell arbetar som sjuksköterska på en vårdcentral. Både Anders och Isabell är uppvuxna i trakten och deras föräldrar är pigga pensionärer som gärna kommer på besök. Isabell och Anders första graviditet slutade med ett tidigt missfall men när de några månader senare väntade barn igen så gick det bra. Isabell hade en normal graviditet med måttligt illamående. Hon kunde fortsätta sitt arbete på vårdcentralen fram till några veckor före beräknat förlossningsdatum.

Isabell oroade sig mycket inför sin förlossning. Hon kunde ibland känna sig arg när hon tänkte på vad hon skulle genomgå. Eftersom Anders har eget företag så jobbar han mycket och har inte riktigt tid att stötta Isabell så mycket som hon skulle behöva. Isabells mamma kommer ofta på besök och pratar om hur roligt det ska bli att få ett barnbarn. Under de sista veckorna före förlossningen sitter Isabell ensam hemma mycket och oroar sig. Hon tycker inte att bebisen rör sig så mycket och åker in till kvinnokliniken ett antal gånger för kontroll. Varje gång ser allt bra ut. Trots detta kan hon inte koppla av utan föreställer sig olika hemska scenarier.   En vecka efter beräknat förlossningsdatum sätter förlossningen igång. Det blir en utdragen, och mycket tuff förlossning. Ingenting går enligt protokollet fel, men Isabell känner sig fruktansvärt maktlös och panikslagen större delen av förloppet. Anders gör sitt bästa för att stötta och trösta. Isabell upplever att barnmorskan verkar irriterad och stressad.

När förlossningen är över får hon sin lilla dotter i famnen. Anders tar kort på dem. Han gråter av glädje och lättnad. Tänk att det blev en liten flicka, säger han stolt. Isabell skäms över det faktum att hon inte känner någon glädje, mest känner hon lättnad över det faktum att det är över. Hon känner sig misslyckad för att förlossningen blev så utdragen och mest av allt vill hon bara dra ett täcke över sig och somna. Bort från förlossningssalen och all personal. Amningen krånglar till en början men snart funkar det bra och Isabell och Anders stannar på BB i 3 dygn innan de packar in sitt lilla knyte i bilen och beger sig hem till gården. Den första tiden hemma blir mycket tuff. Lilla Liv sover korta stunder i taget och vill bli ammad mest hela tiden. Anders är hemma de första 10 dagarna men han kan mest syssla med markservicen eftersom Liv vill bli ammad större delen av dygnet. Isabell känner sig nedstämd och besviken. Anders hävdar att det är normalt, det kallas Baby blues, säger han och håller upp ett häfte som de fick med dig hem från sjukhuset. Det går över inom två veckor, tillägger han.

När Liv vaknar på nätterna känner Isabell mest av allt ilska över att inte få sova. Det är som ett raseri som bubblar upp inom henne och genast tystas av en våg av skuldkänslor. Hon vill så gärna vara en bra mamma, men hon är så fruktansvärt trött. Efter 2 veckor ska Anders tillbaka till jobbet. Isabell känner sig mycket orolig över att bli lämnad ensam med Liv. Hon känner ingenting för Liv. En liten anonym person som mest bara äter, gråter eller sover.

Isabell och Anders vänner vill gärna komma och hälsa på men Isabell blir så fruktansvärt trött bara av tanken att behöva sitta och spela lycklig, nybliven mamma, att hon hittar på den ena ursäkten efter den andra för att slippa. De flesta dagar spenderar hon framför teven, med Liv i famnen. Ibland orkar hon gå en promenad men Liv tycker inte om att åka barnvagn och gallskriker tills Isabell ger upp och går in igen. Anders börjar känna sig mer och mer orolig. Han undrar om det verkligen är normalt att en nybliven mamma bara sitter och gråter och deppar hela dagarna. Även han blir lite isolerad och det leder till en hel del tjafs mellan dem.

På BVC anar personalen att allt inte står rätt till och åtta veckor efter förlossningen får Isabell fylla i ett självskattningsformulär - EPDS Edinburgh Postnatal Depression Scale. Formuläret är särskilt utvecklat för att hitta tecken på depression hos nyförlösta och finns på ett 20-tal språk. Tillsammans med sjuksköterskan får hon sedan samtala om svaren och om hur hon mår. Det framgår tydligt att Isabell lider av en förlossningsdepression och hon får en besökstid hos en psykolog. Efter flera besök hos psykologen börjar Isabell äntligen må lite bättre. Framför allt känner hon sig lättad över att det inte är något fel på henne och hon får reda på att detta är något som drabbar 8-15 procent efter förlossningen. Men eftersom inte alla söker hjälp vet man inte helt säkert hur många som drabbas. Att inte känna glädje och kärlek till sin bebis är så skamfyllt att många håller de känslorna för sig själva. Isabell och Anders relation blir även bättre när hon börjar må bättre. Hon blir inte längre lika arg på Anders och i takt med att Liv inte behöver ammas lika ofta så kan Isabell sova bättre och Anders mår bättre när han känner att han kan trösta och lugna Liv när hon vaknar på nätterna.

Fallbeskrivning 12

Pip! Pip! Pip! Det är Maries väckarklocka som ringer. Precis som den gör varje vardagsmorgon prick klockan 07:00. Marie morrar till och slår hårt till väckarklockan på snooze-knappen, vänder sig om och drar täcket över huvudet och har otroligt svårt att se meningen när det inte finns en enda liten gnutta av ork och energi till denna dag. Inte kommer de där tio otroligt korta snooze minutrarna har passerat och det verkligen är dags för henne att kliva upp ur sängen, oavsett om hon vill det eller inte. 

Pip! Pip! Pip! Nu är det den där förbannade väckarklockan igen tänkte Marie och slog till den ännu en gång och muttrade något om den där jävla väckarklockan, precis som om väckarklockan gick till personangrepp mot henne. Hon förstår inte varför hon måste gå upp. Vad ska det tjäna till? Hon bidrar ju ändå inte med något till sin arbetsplats, hennes kollegor tycker säkert ändå bara att hon är i vägen och dessutom får inte någonting gjort. Hennes pojkvän tycker väl säkert detsamma, att hon bara är ful och i vägen. Om ändå ingen uppskattar henne så varför i hela fridens namn ska hon pallra sig upp ur sängen. Dessutom blir det ju inte direkt lättare när man hon har så fruktansvärt ont i alla leder, det värker och domnar och huvudvärken som vägrar släppa ska vi inte ens tala om. Och som grädde på moset har hon inte sovit bra genom en hel natt på flera månader.

Efter att ha suttit på sängkanten en liten stund så reser hon sig med en djup suck som hörs hela vägen ut till köket där hennes pojkvän Olle sitter vid matbordet och äter frukost. Marie går ut i köket och Olle hälsar på henne genom att säga ”god morgon” och frågar om hon har sovit gott, men han får bara ett kort och tvärt ”nä” tillbaka. Hon öppnar kylskåpet och står där och glor med en tom blick i några minuter innan hon smäller igen kylskåp utan att ha tagit med sig något ut för att äta. Hon är precis på väg ut genom köksdörren när Olle frågar om hon inte ska äta frukost idag heller, hon har ju inte ätit det på flera veckor. Det är ju trots allt dagens viktigaste mål. Marie, som den senaste tiden har minskat längden på sin tålamodsstubin med 100 % och nu kanske har världens kortaste stubin fräser ur sig ”skit i det du!” och slänger sedan igen dörren till köket med en hård smäll.

Nu är det Olles tur att dra en djup suck. Han börjar bli orolig för sin flickvän, på riktigt. Han försöker verkligen att ha överseende med hennes alla knäppa ovanor, kan vi kalla det, som hon har dragit på sig den senaste tiden men som tycks eskalera. För sex månader sedan förlorade båda sina föräldrar och lillasyster i en hemsk bilolycka efter en frontalkrock med en stor lastbil där föraren var alkoholberusad. Marie har haft hemskt dåligt samvete eftersom att det var hon som hade tjatat på sin familj om att komma och hälsa på dem och de absolut skulle åka efter jobbet, trots att ingen utav hennes föräldrar kände sig särskilt trygg med att köra i trafiken när det var mörkt. Så under det senaste ett halv året har Olle försökt att vara en sådan bra stödpelare för Maries som han bara kan men nu börjar han tröttna på hennes dåliga temperament och oengagerade inställning för jobbet, honom, deras relation, hemmet, sig själv- ja, mot allt! Han blir lite extra frustrerad över att det inte alls verkar som om Marie bryr sig överhuvudtaget. Han har försökt att prata med henne men hon bara sitter där mitt emot honom helt likgiltig.

Finns det verkligen ingenting han kan göra för att hjälpa henne? Är det så illa att det bara är för honom att acceptera att hon har förändras och för att sedan ta en plats på åskådarläktaren och titta på medan hon förtvinar bort på grund av näringsbrist efter som att hon aldrig äter längre och se hur hon förlorar den ena vännen efter den andra som alla tröttnar på att ringa eller sms:a tusen gånger men aldrig få ett svar. Olle förstår att det inte är så långt kvar tills det att hon är arbetslös eftersom att hon aldrig dyker upp på jobbet och den tiden hon väl är det så samlas det bara papper i högar. Olle tycker mer och mer att Marie påminner om det som hon har berättat om sin mamma som i sina unga dagar drabbades av en djup depression men som aldrig blev sig själv igen. 

Nej. Han vägrar att accepterar denna framtid, varken för sig själv eller för Marie. Det måste vara sjukligt och det måste finnas hjälp att få så han sätter sig vid datorn och börjar leta information om depression, eftersom att det är den enda tråden han har att gå på. Alla tecken tyder på det. Trots att det verkar vara ganska vanligt och är en utav våra folksjukdomar så blir han väldigt orolig för han finner också mycket information om att depression är en stor bakomliggande orsak till självmord, han kan ju tydligt se att Marie inte längre känner någon livslust. Dessutom så vet han att Marie har berättat om att hennes mamma var djupt deprimerad när hon och hennes systrar var barn vilket hade lett till att de idag inte alls hade en bra relation och att mamman var sjukpensionär sedan en lång tid tillbaka.

Han vill få Marie att söka hjälp men han vet innerst inne att han aldrig skulle nå fram till henne på ett bra sätt, men så kom han på att han hade läst att de flesta med depression inte ens är medvetna om att de lider av en depression utan oftast söker hjälp på grund utav fysisk smärta, som i Maries fall ont i lederna och smärta i huvudet, samt sömnsvårigheter. Så Olle tänkte att den bästa idén är nog om han försöker få Marie att gå till läkaren för att få hjälp med det.

Och sagt och gjort. Senare den dagen tog Olle upp med Marie att hon borde söka hjälp för det där bråkande lederna och kroniska huvudvärken, det fungerar ju inte i längden. Marie försökte prata sig ur det om att det inte alls var så illa och att hon inte orkar bråka med någon korkad läkare som ändå inte lyssnar. Men Olle insisterade och påpekade också det där med sömnen. Men nu blev Marie riktigt irriterad och slängde ur sig -”Jaja! Jag går väl till den läkaren om det ska vara så himla viktigt då! Men sluta tjata på mig, du är inte min morsa”. Och för andra gången den dagen lämnade Marie köket med att slänga igen den där stackars dörren.

Marie håller sitt ord och kontaktar läkaren dagen där på för en tid och hon får en tid samma dag. Väl hos läkaren så kollar han genom hennes kropp men han kan inte direkt finna något konstigt med den utan börjar istället ställa frågor om Maries liv, känslor och tankar. Han kan snabbt konstatera att Marie lider av depression och han berättar för Marie att det är viktigt att hon kommer ut och tar sig en go promenad varje dag, att hon börjar äta ordentligt och nyttigt. Han förklarar att han kommer att skicka en remiss både till en psykolog samt en dietist men han berättar också att det finns antidepressiva preparat att ta men att han vill vänta och se vad psykologen säger. Han frågar henne om hon någon gång funderat på att ta livet av sig. Marie skakar osäkert men ändå likgiltig på huvudet. Läkaren tar tag i hennes händer och tittar henne djupt i ögonen och säger ”om du någon gång får sådana tankar så ska du söka akut för det, utan någon tvekan”. Marie lovar det ska hon. Läkaren försäkrar sig om att hon har någon som ser efter henne och bokar till sist in henne till en ny tid om en vecka för att följa upp.

Fallbeskrivning 13

Lisa är 25 år gammal. Hon är för övrigt frisk och mår bra rent fysiskt. Hon trivs dock inte så bra på sitt nuvarande jobb. Hon har kommit fram till att det inte är det som hon vill arbeta med i framtiden och dessutom har hon ännu inte fått en fast tjänst, vilket leder till att hon känner en viss oro inför framtiden. Hon bestämmer sig en dag för att sluta på arbetet. Detta var rätt beslut, kände Lisa.

Lisa blev därefter arbetslös under en längre period. Hon visste inte vad hon ville bli. Hon sökte in på olika utbildningar och hon sökte jobb flera gånger om dagen. På utbildningarna hon sökte in på blev hon hela tiden reservplacerad på grund av att det var så många andra människor som också sökte in på dessa utbildningar, som då hade högre betyg än Lisa. Hon fick inte heller något jobb trots att hon gjorde allt vad hon kunde för att försöka få ett.

En obalans började uppstå i Lisas liv. Hon började känna sig djupt nedstämd på grund av detta. Varför kunde inte hon få ett jobb eller börja studera. Alla andra i hennes närhet var så duktiga som hade ett jobb att gå till eller en utbildning, men inte hon. Hon började känna sig värdelös och tänka illa om sig själv. Detta tog på hennes energi och självkänsla. Hon kände ingen glädje i livet längre, hon hade ingen framtidstro och hon kunde inte göra något åt det. Hon var ständigt trött och irriterad på människor i sin närhet. Hon började få sämre aptit vilket ledde till att hon gick ned i vikt och hon hade ofta ont i huvudet. Tillslut fick hon även självmordstankar.

Depression är en folksjukdom som är väldigt vanlig. Varannan kvinna och var fjärde man får en depression någon gång i sitt liv som de behöver söka hjälp för. En depression kan utlösas på olika sätt. Den kan till exempel utlösas om man själv eller någon närstående drabbas av någon sjukdom. Eller om man tycker att sin livssituation upplevs som pressande. Ibland finns det dock ingen särskild orsak som leder till att man får en depression. Depressioner kan vara ärftliga, och just kvinnor är mer benägna att drabbas än män. En orsak till depression är nedsatt funktion i synapser i hjärnan (i hypotalamus). Transmittorsubstanser som finns i dessa synapser är noradrenalin och serotonin. Orsaken kan alltså vara brist på noradrenalin och serotonin. Vid depression påverkas magsäckstömningen på så sätt att magsäckstömningen sker långsammare än normalt. Dessutom kan depression vara kopplat till förstoppning, vilket också kan vara ett symtom hos äldre människor som har en depression. I Lisas fall har depressionen utlösts genom att hon började uppleva sin livssituation som pressande. Hon börjar bli äldre och hon har insett att hon snart behöver påbörja en utbildning eller få en fast anställning som hon kan trivas med även i framtiden. Men eftersom hon inte lyckades med det började hon känna sig maktlös eftersom hon inte kunde göra något åt sin situation.

Lisa mår tillslut så dåligt att hon inser att hon behöver söka hjälp för sin depression hon har fått. Hon kontaktar då sjukvården och får kontakt med en läkare. Behandling som erbjuds är stödsamtal, psykoterapi eller behandling med läkemedel. Psykofarmaka kan användas som gör att serotoninet samt noradrenalinet i hjärnan förstärks. Lisa har en så kallad ”egentlig depression”, hon har fått en svår depression som gör att hon inte orkar att ta itu med grundläggande behov, såsom att äta eller dricka. Tankarna och känslorna har blivit så jobbiga att det har gett upphov till självmordstankar.

Lisa kommer fram till att hon ska börja med friidrotten igen som hon tycker är roligt men som hon slutade med för några år sedan. Detta eftersom fysisk aktivitet har visat sig hjälper mot depression. Hon ska även gå psykoterapi regelbundet. Efter att Lisa började med friidrotten och kognitiv beteendeterapi börjar hon successivt må bättre.

Fallbeskrivning 14

Pernilla är 20 år och gravid i nionde månaden när hennes sambo Frank kommer hem och berättar att han är förälskad i en annan tjej, han tar sina väskor och flyttar direkt. För Pernilla som inte anat någonting kommer detta såklart som en chock. Många frågor strömmar genom kroppen på en gång, är det mitt fel? Varför gjorde han så här? Hur ska jag klara detta med ett litet barn? Har jag råd att bo ensam när jag ska vara föräldraledig? och så vidare. Hon börjar må mycket dåligt, känner sig nedstämd och har ångest mest hela tiden men försöker hålla modet uppe för det är ju trots allt ett barn på väg om bara några veckor.

Tre veckor senare föder Pernilla en dotter, Frank hade lovat att vara med men när det väl var dags gick det inte att nå honom, ytterligare en gång blir Pernilla besviken, ledsen och sårad.

Tiden går, Pernilla tampas med ångestfyllda dagar, hon har tappat aptiten totalt och på grund av det rasar hon i vikt. Hon sover knappt om nätterna och går bara utanför dörren om dagarna när hon måste. Pernilla går djupare och djupare in depressionen och blir mer och mer skygg för omvärlden. Enda gången hon kan släppa ångesten ett slag är på helgerna när det är fest med mycket alkohol.

Pernilla har funderat över att söka hjälp för sin depression men känner att hon kommer bli dömd och förlöjligad, att folk kommer tycka att hon är barnslig för att hon mår dåligt över en kille. Alla har väl blivit dumpade någon gång, man överlever. Men efter en tid söker sig Pernilla till sin vårdcentral, hon klarar inte mer, hon vill må bra.

På vårdcentralen träffar hon en jättebra läkare som skriver ut antidepressiv medicin och ställer henne i kö till vårdcentralens egen kurator. Hon börjar ta sina tabletter varje dag som hon ska men det hon fått dålig information om är att innan man börjar må bättre av medicinen kan man gå ner sig och må sämre en tid. Pernillas ångest blir värre och värre att stå ut med och i samband med hennes alkoholintag på helgerna slutar det alltid i katastrof.

En sen kväll blir det för mycket av både ångest och alkohol, Pernilla ser ingen annan utväg än att avsluta sitt liv där och då. Hon sväljer alla de antidepressiva tabletterna hon har, vilket är cirka 90 stycken. Hon blir hittad några timmar senare av en väninna och vaknar upp två dagar senare på intensivvårdsavdelningen. Hon lever men har varit väldigt nära döden.

Fallbeskrivning 15

Camilla är 42 år och lever tillsammans med Claes och deras två barn i skolåldern. De bor i en villa i en mindre stad i mellersta Sverige. Claes jobbar heltid och Camilla arbetar, sedan barnen kom, deltid som försäljare inom detaljhandeln. Deltidsarbetet är en medvetet vald strategi då Camilla tar huvudansvaret för barnen och vardagsrutinerna i hemmet medan Claes har satsat på sin karriär och därmed också drar in mest pengar till hushållet.

För tre år sedan genomfördes en större omorganisation på Camillas arbete vilket för henne bland annat innebar att hon förlorade flera omtyckta kollegor och fick ett schema med mycket sämre tider. I samband med omstruktureringen i företaget byttes även Camillas närmsta chef ut och hon upplever att den nya chefen är mindre empatisk och endast tänker på företaget bästa utan att möta de anställdas önskemål och förväntningar. Camilla började känna sig energilös, oengagerad och tyckte inte längre det var roligt att gå till jobbet. Hon tog sig ändå dit men tog inga egna initiativ och utförde endast minsta möjliga när hon var där. Flera andra på Camillas arbetsplats upplevde liknande känslor och det var en allmänt dålig stämning där man pratade mycket om hur bra det var tidigare och hur dåligt det hade blivit i och med den senaste förändringen.

Camilla börjar känna sig mer och mer nedstämd och hon får också svårare att ta sig för något. Detta gäller både på arbetstid och på kvällarna i hemmet. När hon kommer hem för dagen så vill hon helst lägga sig i soffan framför tv:n och struntar i att göra saker som tidigare roat henne och gett henne ny energi. Det känns helt oöverstigligt att sätta på en diskmaskin eller att plocka in tvätt och Camillas tidigare stora matintresse hade nu reducerats till enklare maträtter som pannkakor eller makaroner och köttbullar. Camillas man känner inte längre igen sin fru och uttrycker att han är orolig för henne. Camilla blir sur och kan inte förstå vad han menar. Vad är konstigt med att hon är lite trött på kvällarna när hon har det fulla ansvaret för hus och hem? Tycker han att hon gör ett dåligt jobb som mamma och fru?

Till slut kommer inte Camilla längre iväg till jobbet utan sjukanmäler sig. Hon ligger hemma i soffan på dagarna utan att ta sig för något alls. Hon struntar i sin personliga hygien och utför inga av de sysslor som hon i vanliga fall utför i hemmet.
Claes blir nu väldigt orolig för sin fru och tvingar med sig henne, under protest, till deras vårdcentral. Där får hon träffa en läkare och beskriver sin situation, både hemma och på arbetsplatsen. Läkaren ställer frågor kring hennes arbetsbörda, livssituation och skillnaden i stämningsläge förr och nu. De kommer gemensamt fram till att det först och främst är arbetsplatsen som har påverkat Camilla negativt. Hon upplever en stor stress då de nu i butiken är färre personal som ska utföra samma mängd arbete som tidigare. Hon känner också att den nya chefen inte uppvisar något intresse alls för att lyssna till de anställda och hon upplever att hon som medarbetare helt saknar inflytande och möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Läkaren diagnostiserar Camilla med utmattningssyndrom och lättare depression. Läkaren erbjuder också Camilla att delta i en stresskurs där möjlighet ges att lära sig avslappning och olika metoder för att minimera stress och andra negativa situationer. Läkaren rekommenderar även henne att gå i KBT-terapi för att motverka att hamna i samma negativa mönster igen.

Läkaren skriver ut ett recept på antidepressiv medicin för att snabbare avhjälpa det låga stämningsläget och avsaknaden på energi men poängterar att han även vill att hon ska kombinera medicineringen med något av de andra två behandlingsalternativen för att få bästa möjliga effekt.