Bipolär sjukdom

Fallbeskrivning 1

Ann Heberlein, författare och föreläsare, har gjort ett tv-program som heter ”Mitt andra liv”, som handlar om hur det är att leva med en bipolär diagnos. I ett avsnitt möter hon Filip Hammar (känd från Filip & Fredrik) som uttrycker sin bild av sjukdomen såhär:

– Jag kan vakna klockan sex och då känner jag mig kanon. När jag har rostat min första brödmacka och smörkniven är nere på brödet – då har det kanske gått tolv minuter sedan jag vaknade – då mår jag skitdåligt!

Ena stunden kan personen uppleva stor livsglädje, kreativitet, idérikedom, fullt med projekt och tankar. I nästa stund går allt i grått. Livet är fyllt med ångest, sömnlöshet och djup depression. Personen kan bryta ihop och storgråta trots glädje i tillvaron.

Filip beskriver frustrationen i att han borde känna glädje i att hans fru är gravid och att de väntar sitt första barn. Istället bryter han ihop två gånger per dag och storgråter utan anledning. Han upplever själv att hans sjukdom tar för stor plats i förhållande till sin frus glädje över graviditeten. Han söker då hjälp och får ett utlåtande av läkaren att han troligtvis har en bipolär diagnos.

Fallbeskrivning 2

Jennie är 35 år och har sedan tonårstiden pendlat i sitt humör och tidvis mått väldigt dåligt till att må toppen. När hon var 18 år så bodde hon utomlands en tid för att studera och det var då som hennes sjukdom visade sig för första gången. Det var mycket nytt som hände under denna tiden och det var en stor omställning för henne att bo långt ifrån sina nära och kära. Studierna krävde också mycket av henne och hon upplevde det som stressande. Inom Jennie började allt att gå snabbare, tankar och idéer poppade snabbt upp i hennes huvud och hennes hjärna började gå på högvarv. Hon fick avsluta sina studier och flyttade hem igen. Väl hemma i Sverige så tog Jennie kontakt med en öppen psykiatrisk vårdmottagning i sin kommun där hon berättade om hur hon kände sig. Hon upplevde det som om hon höll på att bli galen och kunde inte förstå att hon kunde tänka så här.

Detta första besök på den psykiatriska mottagningen blev för Jennie startskottet på en lång resa via psykiatriska akutmottagningar, utredningar, psykologsamtal och mediciner. När hon var 22 år så fick hon diagnosen bipolär.

De tecken Jennie visar när hon blir sjuk och är på väg in i ett skov är att hon börjar bli rastlös och upprymd. Hon får många idéer, allt verkar intressant och hon känner sig mycket kreativ. Dessa maniska perioder växlar med perioder av depression och en sjukdomsperiod kan vara i upp till ett halvår. Jennie har numera lärt sig att se när hennes beteende och humör börjar växla och hon märker när hon är på väg in i en manisk eller depressiv period. Detta tack vare att hon äter mediciner och att hon har gått i kognitiv beteendeterapi som hjälpt henne att bättre förstå sitt psyke, sin kropp och sina reaktioner. Att kunna se signalerna i tid så att hon snabbt kan få hjälp. Jennie har idag accepterat sin sjukdom och hon är noga med att ha struktur i sin vardag och att lyssna till sin kropp. Det är också viktigt att ha ett bra kontaktnät med familj och vänner som kan stötta och finnas till hands.

Fallbeskrivning 3

Rikard drabbades av sin första depression när han var14 år. Sedan dess har han upplevt både fler depressioner, hypomanier och även ett skov. För 5 år sedan fick han diagnosen bipolärt syndrom typ I.

Idag mår han bra igen och lever ett normalt liv. Här berättar han sin historia:

- Min historia av psykisk ohälsa började i tonåren. Innan dess hade mitt liv varit ganska normalt. Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år, och jag bodde kvar hos mamma. Orsaken till skilsmässan var pappas alkoholism,  han är också bipolär. Vi ses inte så ofta. Men så har det varit så länge jag kan minnas, så jag skulle inte säga att det påverkar mig negativt. Min barndom var lycklig.

Mina  största fritidsintressen i tonåren var innebandy och tv-spel. Jag hade kompisar med samma intressen, så det var alltid fullt upp! Men inför nian insåg jag att jag var tvungen att höja mina betyg om jag ville komma in på Naturvetenskapliga programmet. Drömmen var att bli civilingenjör. Jag började pressa mig själv hårdare och hårdare. Till slut mådde jag riktigt dåligt. Jag kände mig deprimerad, sov bara några timmar per natt och hade svårare och svårare att hänga med i skolan.

Jag hade inte längre lust att göra något, eller umgås med någon. Ibland började jag gråta utan orsak. Det slutade med att jag helt tappade lusten att leva. Det var så det kändes. Jag brydde mig för det mesta inte ens om att gå upp ur sängen på morgonen, jag åt nästan ingenting. Jag förstod ju själv att jag var deprimerad, och mamma och mina lärare förstod ju också det.

Jag hade blivit en helt annan människa. Den gången vände det till slut av sig själv, och jag började gradvis må bättre. Jag började gå till skolkuratorn efter det, på min klassföreståndares inrådan. Det var bra, för det kändes skönt att ha någon att prata av sig med.

Depressionerna började komma regelbundet, ungefär två gånger om året. Emellan dem hade jag kortare perioder då jag mådde riktigt, riktigt bra! Jag kände mig upprymd och full av energi, liksom hög på livet. Idag vet jag att detta tillstånd kallas hypomani.

I gymnasiet gick jag även där till skolkuratorn, och vi pratade om att jag kunde vara bipolär. När jag var 18 år gick jag till vårdcentralen för att försöka få hjälp. Jag visste inte vart jag annars skulle vända mig. Jag fick träffa en läkare som inte verkade särskilt engagerad, han kallade det "tonårsdepression" och skrev ut antidepressiva till mig.

Jag hoppades verkligen att dessa skulle hjälpa. Jag sa inget till någon om att jag tog dessa, för jag tyckte det var lite pinsamt. Inte ens mamma visste, trots att jag fortfarande bodde hemma. Efter några veckor blev jag hypoman igen, och jag tänkte att det här kanske är mitt normaltillstånd då, den riktiga Rikard.

Men   den här gången var det annorlunda. Ganska snabbt slog det över. Tankarna gick så fort att jag själv inte hängde med ibland. Jag fick så mycket fantastiska idéer, och försökte berätta om dem för folk, som inte verkade fatta någonting.

Skolarbetet gick som en dans, jag bara sprutade ur mig fantastiska arbeten (tyckte jag då). Jag blev övertygad om att jag var bättre än alla andra, att jag var "utvald" på något vis. Andra människor var för långsamma och dumma.

Det var nog det som ledde till att jag blev paranoid, jag var rädd att högre makter skulle vara ute efter mig och min fantastiska hjärna. Nu låter det naturligtvis helgalet, men då fattade jag inte att jag var sjuk. Men det gjorde tack och lov mamma, som släpade med mig till psykakuten. Där blev jag övertalad att lägga in mig för vård.

Jag minns att jag tänkte att det antagligen var säkrare där, att de som var ute efter mig inte skulle hitta mig där. Där fick jag min diagnos, och blev satt på litium. Jag inser att  jag har haft tur som fått hjälp i tid, och jag är också evigt tacksam mot familj och vänner som stöttat och hjälp mig igenom det här.

Vissa vänner har vänt mig ryggen, men de riktiga vännerna finns kvar. Idag är jag 23 år och har gått på litium i 5 år. Mitt liv är ordnat och stabilt. Jag har egen lägenhet och fast anställning som vaktmästare.

Någon civilingenjör blev jag inte, men jag trivs jättebra med det jag gör. Jag har inte haft några fler skov efter att jag började med litium. Men jag mådde ändå inte riktigt bra efter att jag blev utskriven, jag hade ångest över hur jag betett mig mot folk och att jag hade förstört för mig själv.

Jag förstod att mental träning var nödvändigt också. För ett par år sedan gick jag en 8-veckorskurs i mindfulness, och det har hjälp mig att få tyst på tankesurret och att bara vara i nuet. Mindfulness och litium är båda lika viktiga för mitt välmående."

Fallbeskrivning 4

Johan har blivit diagnosticerad med bipolär sjukdom typ 1. Han fick diagnosen när han var 20 år efter en manisk episod som slutade med att han lades in. Han hade tidigare varit deprimerad i perioder men inte sökt hjälp för det. Johans morbror lider också av bipolär sjukdom har han fått veta i efter hand, då hans mamma och morbror inte har haft så bra kontakt under Johans uppväxt just på grund av att hans mamma hade svårt att förstå sig på sin bror och hantera hans perioder av mani och depression. Johan tar ingen medicin mot sjukdomen då han tycker att det gör att han blir apatisk. Johan vet att han måste sköta sin sömn väldigt bra då han i efterhand inser att dålig sömn varit en bidragande orsak till hans skov, både depression och mani. Även stress påverkar honom väldigt mycket.

Efter en period där det var väldigt stressigt på hans jobb och han sov väldigt dåligt blev depressionen så illa att han var tvungen att vara sjukskriven ett tag. Depressionen gjorde honom mer apatisk än ledsen, han kände att det inte spelade någon roll vad han tog sig för, om han gick till jobbet eller inte, om han hade några vänner eller inte, om han levde eller inte, lyckligtvis fick han hjälp och kom ur depressionen. Förra sommaren träffade han sin flickvän och började samtidigt ett nytt jobb.

Johan var då väldigt lycklig, och tyckte att allt var roligt, vädret var fint, han var kär, han tyckte att sitt nya jobb var kul. Han blev mer och mer hyperaktiv, hade tusen idéer som alla var fantastiska och var så fruktansvärt kär, bästa sättet att beskriva känslan är eufori. Någon gång gick det överstyr dock, Johan festade mycket, gjorde av med alldeles för mycket pengar så han var tvungen att låna till hyran och höll på att förlora sin flickvän.

Johan är orolig för att hans sjukdom ska förstöra hans förhållanden, både med sin flickvän och sina vänner. När han är i en depressiv period stänger han ute andra människor och kan inte må sig att bry sig om någon, inte ens sig själv. Han vet också att de maniska perioderna är än värre för hans närstående, han är lättirriterad och lättstött, tycker att han är bättre än alla andra och ingen kan hålla hans tempo. Samtidigt är de maniska perioderna fantastiska för Johan själv, det enorma självförtroendet som uppfyller honom då, euforin, kreativiteten, han vet att han aldrig kommer att känna så i sitt normaltillstånd.

Johans familj, främst hans syster Sara har blivit väldigt skickliga på att hantera hans bipolära sjukdom genom åren. När hans första depressiva perioder uppstod, innan han fått diagnosen, var det en väldigt tumultartad situation hemma. Familjemedlemmarna försökte förgäves få honom att söka hjälp för det, men lyckades aldrig, till slut kom han ur det av sig själv. Efter det var det en period av normalt familjeliv tills hans maniska period med inläggning och diagnosticering.

Familjen var ganska chockad efter detta och det var svårt att acceptera att någon i familjen var psykiskt sjuk och aldrig skulle bli frisk. Samtidigt var det skönt att få en förklaring till varför han mådde som han gjorde. När Johan fick skov efter diagnosen var det lättare att hantera, trots rädslan för vad han skulle ta sig till. Han har så mörka tankar när han är deprimerad, han blir som handlingsförlamad och kan inte ta sig för att leva över huvud taget. Samtidigt när han är i en mani blir han destruktiv på ett helt annat sätt, dricker för mycket, är aldrig hemma, kör bil alldeles för fort och så vidare.

Sara blev Johans närmsta anförtrodde. Hon accepterade hans sjukdom och sätt att handla under skoven. När Johan var i sitt normaltillstånd pratade de mycket om sjukdomen, hur de skulle hantera skoven. Sara läste även mycket om bipolär sjukdom och pratade med andra som hade den, i hopp om att bättre förstå och kunna hjälpa Johan. Tillsammans pratade de om symtom på depression och mani och vad Sara kunde göra när hon märkte att Johan var på väg in i ett skov. Sara lägger otroligt snabbt märke till förändringar i Johans beteenden och kan då försöka hjälpa honom att få hjälp. Ibland går det, ibland inte.

Relationen tär på Sara, även om hon vill hjälpa sin bror så mycket som möjligt är det jobbigt att se honom må så dåligt, att alltid vara rädd att han ska göra något drastiskt både i depressivt eller maniskt tillstånd. Länge var hon rädd för att säga något som skulle uppröra Johan även när han inte hade ett skov, tänk om konflikten skulle få honom att hamna i ett. Men nu för tiden har hon lärt sig att livet måste fortsätta som vanligt, det innehåller konflikter och andra saker som kan uppröra eller skapa olycka. Däremot har hela familjen blivit bättre på konflikthantering, de försöker lösa konflikterna som uppkommer snabbt genom att prata om det i stället för att bråka högljutt eller vara passivt aggressiva.

Johans flickvän, Sandra, har desto svårare att hantera hans sjukdom. Första sommaren de var tillsammans gick han in i en mani. Först tyckte hon bara att han var en väldigt rolig person som hade så mycket idéer och energi, men snart gick det överstyr. Johan tycktes aldrig behöva sova och behövde konstant stimulation. Sandra backade och träffade inte Johan på ett tag förrän han kommit ut från sjukhuset där han till slut hamnade med hjälp av sin familj. Johan berättade om sin diagnos och Sandra tvekade men bestämde sig till slut för att hon tyckte om Johan för mycket för att låta den stå i vägen.

Det är tufft att hantera Johans skov, när han blir deprimerad kan han sluta höra av sig helt. När han blir manisk tappar hon också kontakten med honom för han är så upptagen i sina egna tankar. Sandra är konstant rädd för att Johan inte älskar henne längre, eftersom han kan distansera sig så från henne. Samtidigt är hon rädd för att han ska hamna i en mani och vara otrogen då han tidigt berättat om de hypersexuella tendenser han upplevt under mani. Sandra har blivit nära vän med Johans syster, som hjälper henne att hantera symptom och lägga märke till små förändringar som kan vara tecken på skov.

Fallbeskrivning 5

När Kalle var i övre tonåren hände något. Kalle blev deprimerad och började må dåligt. Familjen runt omkring honom reagerade på att han var nedstämd och inte lika glad som han annars alltid varit. Kalle började skolka från skolan, han träffade inte sina kompisar lika mycket och tyckte inget var roligt längre.

Tiden gick och Kalle försvann längre ner i sin depression. Till slut tog familjen med honom till en läkare och förklarade vad som hade hänt. Läkaren skrev ut medicin till Kalle som skulle hjälpa honom att bli gladare och på bättre humör igen. Tiden gick, Kalle blev bättre och blev mer sig själv igen. Sedan började familjen märka på Kalle att han var på väg ner i en depression igen, trots att det gått ett bra tag sedan han fick hjälp. Familjen kände igen tecknen sedan gången innan fast nu tyckte de att Kalle verkade må ännu sämre än sist. Till slut var det inget annat att göra än att ta med Kalle till läkaren igen.

Denna gång blev han inlagd och stannade på sjukhuset ett par veckor innan han kom hem igen. Till slut började man misstänka att Kalle inte bara led av depressioner utan han började komma in i maniska perioder. Kalle sov knappt något, han festade mycket och spenderade en massa pengar. Till slut fick Kalle diagnosen manodepressiv/ bipolär sjukdom. På ett sätt tyckte Kalle att det var bra att veta vad som var fel, fast att han skulle ha en sjukdom som skulle följa honom hela livet var inget han önskade. Kalle vet inte riktigt vad som utlöste sjukdomen men det kan var genetiskt. Idag äter Kalle medicin som håller hans humör mer jämnt, och det var länge sedan han hade ett anfall.

Kalle och hans familj har kommit överens om att när de börjar märka att han visar tecken på att ett anfall är på väg så skall de kontakta sjukvården igen så Kalle för hjälp i tid och inte hamnar så djupt ner i depressionen. Familjen har fått mycket stöd och via stödgrupper kommit i kontakt med andra i samma situation. Det har tagit Kalle många år att acceptera sin sjukdom men han tycker ändå att han har ett bra liv. Han äter medicin men har också gott i psykoterapi för att få hjälp att bearbeta sina personliga svårigheter. Kalle är mer medveten om vad som kan utlösa anfall och vilka konsekvenser som det kan få. Han har också lärt sig vad han kan göra för att förhindra återfall. Han vet att det är bra att sova tillräckligt mycket, ha fasta dagliga rutiner, undvika alkohol och undvika att göra för mycket på en och samma gång.  Han har också fått lära sig att samtala och hantera konflikter. Även om Kalle inte kan påverka alla situationer han hamnar i så har han fått mycket hjälp att bli medveten hur han skall förhålla sig till dessa.

Fallbeskrivning 6

Charlie är en 30-årig kvinna som haft problem med depressioner och manier sedan 20-års ålder. Hon har varit inlagd på sjukhus ca 2 gånger per år dom senaste 5 åren på grund av sina episoder med manier. Hon brukar kunna hålla en bra nivå med mediciner, men har enligt hennes mamma som kommer med henne till psykakuten, inte tagit medicinerna det sista då hon inte ansett att hon behöver dem. Detta är ett återkommande problem enligt mamman. Charlie tycker att medicinerna tar bort den härligt lyckliga känslan som man får i sin maniska period, och när hon gått symptomfri ett tag så slutar hon med medicinerna.

Charlies nuvarande symptom är:

·       Energilöshet

·       Allt känns jobbigt

·       Ingen ork att arbeta

·       Sover dåligt

·       Vill inte träna, armar och ben känns tunga

·       Vill inte äta

·       Vill isolera sig och vara själv

Charlie tycker att sjukdomen tar över hennes liv och att människor som känner till att hon har en psykisk sjukdom ser ner på henne på grund av detta. I sina maniska perioder sovet hon knappast något, påbörjar många projekt samt spenderar pengar som hon inte har. När verkligheten kommer ikapp så kommer ångest och depressioner som är svåra att hantera. Det är svårt att behålla ett arbete då hon inte går att lita på för arbetsgivaren. Hon är för närvarande arbetslös, och har en känsla av att stå utanför samhället på grund av detta.
Har tidigare fått ECT-behandling i omgångar och detta tycker hon fungerar bättre än medicineringen.

Fallbeskrivning 7

Mikael är en 34-årig man som sedan övre tonåren lidit av återkommande depressioner. Han har även släktingar som lidit av mano-depressiv sjukdom. Mikael har vid flera tillfällen behandlats med samtalsterapi och antidepressiva mediciner. Dock har han varje gång han känt sig bättre slutat att ta medicinen och snart blivit deprimerad igen. För ett år sedan genomgick han en skilsmässa och hamnade återigen i en depression, denna gång väldigt djup och långdragen. Han fick även då medicin och i betydligt högre doser. Vid samtal hos psykolog för 3 månader sedan sade han sig må utmärkt och ville mot psykologens inrådan avbryta samtalsterapin. Medicinen skulle han fortsätta att ta.

Nu har han med hjälp av en kamrat kommit till sjukhusets akut-psykmottagning. Han är i väldigt dåligt fysiskt skick: mager, försvagad och blek. Trots detta har han väldigt svårt att vara still. Han vandrar fram och tillbaka i väntrummet, gestikulerar och pratar osammanhängande. Han ger ett mycket förvirrat intryck. M

ikael blir också väldigt arg och våldsam mot kamraten som försöker lugna honom. Han läggs in för vård och sövs ner då han blivit aggressiv och hotfull. Han får dropp för närings- och vätskebrist och dagen efter väcks han. Mikael är nu lugnare i humöret men kan fortfarande inte vara still. Han säger sig inte ha tid att stanna på sjukhuset då han har massa viktiga saker att göra och att han nu mår bra igen. Han förklarar sitt tillstånd som tillfälligt eftersom han sovit dåligt en längre tid. Detta på grund av oro och stress då han och exfrun hamnat i vårdnadstvist om barnen.

Mikael skrivs under eftermiddagen ut efter samtal och reglering av medicin. Kamraten från gårdagen kommer och hämtar honom. Mikael återupptar samtalsterapin och tycks bli stadigt bättre. Samtalen är till stor del rörande hans rädsla över att inte få träffa barnen och ilskan/bitterheten mot exfrun. Han verkar trots allt vara ganska samlad och resonerar logiskt.  Medicinerna verkar fungera men han har fortfarande tydliga besvär med att sitta still. Han plockar hela tiden med tidningarna framför sig och ser mycket trött ut. Efter fem veckor dyker han inte upp till terapin på avtalad tid och går inte att nå per telefon. Han har heller inte kommit till sitt arbete på flera dager varpå hans chef kontaktar familjen. Familjen har inte heller varit i kontakt med Mikael på ett tag och åker till hans bostad för att titta till honom.

De hittar Mikael avliden i hemmet där han valt att ta sitt liv genom hängning. Lägenheten är smutsig och totalt upp-och-ner-vänd. Travar med disk, smutstvätt och oöppnade brev överallt. Kylskåpet är i princip tomt och Mikael hade hängt upp lakan över alla fönster så där är mörkt och ogästvänligt. Han har plockat ner all teknisk apparatur i småbitar och det ser ut som att han försökt bygga något av dem. Familjen är chockad över att Mikael, som alltid varit välvårdad och ordningsam, har levt i sådan misär och kaos. Där finns inget avskedsbrev och allt tyder på att Mikael varit mycket förvirrad under sin sista tid.

Anhöriga om Mikael och hans sjukdom

Mamman:

Mikael var som barn ganska ensam och under en period i årskurs 4 mobbad. Han var tystlåten och tyckte om att leka ensam. I tonåren hade han några vänner varav en har funnits kvar hela hans liv (kamraten som hjälpte honom till sjukhuset). Han fick svår acne i tonåren och blev nog lite retad. Han höll sig ifrån ungdomsdiscon och födelsedagskalas och jag tror han hade det som jobbigast när kompisarna började skaffa tjejer. Såhär i efterhand förstod jag att han fick sin första depression redan då. Under gymnasieåren pluggade han intensivt och gick ut med fina betyg. Han fick ett bra jobb och trivdes. Han började bry sig om sitt utseende och var alltid välvårdad och snyggt klädd. Med flickvänner, som han inte lyckades hålla kvar, kom och gick depressionerna. Jag såg inte det som något underligt, alla blir ju nere när livet inte går som man vill? Sedan träffade han Pia och det blev bröllop. Två små pojkar fick de och allt verkade frid och fröjd. Skilsmässan kom som en chock för mig, allt verkade ju så bra. Denna gången blev Mikael riktigt deprimerad men det var inte heller konstigt, nu fanns det ju barn med i bilden. Det konstiga kom när det vände. Han blev som förbytt. Först var det underbart att se honom så glad, sprudlande och sällskaplig men efter ett tag blev det för mycket. Han var så otroligt intensiv och stirrig. Satte hela tiden igång diskussioner och med det bråk. Det var bara han som hade rätt och visste bäst. Hans attityd var hemsk och nedvärderande. Han kunde ringa sent på kvällarna och till och med på nätterna och vilja berätta om någon ny idè och blev ordentligt arg när man inte ville lyssna. Till sist slutade jag svara i telefonen. Hans syster var så trött på honom att hon vägrade komma på middag om Mikael skulle komma. Bara att se honom irra runt och inte ens kunna sitta kvar under en måltid var oerhört frustrerande. Efter en tid började även jag undvika honom. Det är hemskt som mamma att behöva välja det men jag orkade inte längre. Folk pratade om honom, hur han var ute och gick på nätterna och gestikulerade för sig själv. Sedan (vet jag nu) var han på sjukhus och gick i terapi och vi alla tyckte att han började bli sig själv igen. Rastlösheten var kvar men det gick att umgås med honom. Inte lika ofta som innan men det var ändå så roligt och man fick hopp om att han skulle bli ”normal” igen. Sedan hände detta, att vi hittade honom död. Vi hade inte haft kontakt på ett tag, ett par veckor kanske, men den här gången var det han som inte hörde av sig lika ofta. Jag tolkade det som ett friskhetstecken men så fel jag hade. Det kommer följa mig resten av livet att jag inte förstod, att jag inte kunde hjälpa.

Ex-frun, Pia

Alla var så chockade av vår skilsmässa. För mig tog det bara stopp. Jag orkade inte längre med hans humörskiftningar. Jag led med honom när han var deppig och försökte på alla sätt hjälpa men det gick inte. Sedan, helt plötsligt, vände det och vi skulle hela tiden göra något. Han kunde få idèer mitt i natten om vart vi skulle åka på semester nästa sommar och bli vansinnig och otrevlig när jag inte ville lyssna. Det hände till och med att han väckte barnen. I all fall, någonstans förstod jag att han var sjuk. Han berättade att han mått dåligt tidigare och ätit medicin för det. Han sökte hjälp och började med sina tabletter men så fort han kände sig det minsta bättre så slutade han ta dem. Sådär höll det på under åren och till slut så fick jag nog. Våra vänner hade börjat dra sig undan och vi blev alltmer sällan bjudna på middagar och så vidare. Snart var det bara jag, Mikael och barnen kvar.

 Efter skilsmässan insåg jag att han var riktigt dålig. Han hade haft barnen hos sig och de kom hem hungriga och utmattade. Han hade hållit dem vakna på nätterna för att se hans ”projekt” som han höll på med. Han hade inte handlat hem mat så barnen hade hittat knäckebröd som de ätit i två dagar. Då insåg jag att jag var tvungen att ansöka om egen vårdnad. Det var enormt svårt då han under sina bra perioder var en fantastisk pappa, men jag vågade helt enkelt inte låta honom ha barnen. De fick ju inte ens mat. Ingen förstod mig och tyckte jag var elak, men ingen visste ju hur det hade varit. Jag hade i alla år skyddat Mikael, inte berättat för någon och ja, jag skämdes. När han sedan begick självmord så mådde jag vidrigt. Jag kände mig skyldig och visste inte hur jag skulle förklara för barnen. Jag tyckte oerhört synd om Mikael och ältade om och om igen hur jag kunde agerat istället. Men plötsligt så vände det. Jag blev så arg på Mikael, för vad han gjort mot sina barn, både i livet och hur han avslutade det. Nu var det jag som hamnade hos psykologen och började ta sömntabletter. Nu, med tiden och efter sorgearbetet är jag inte längre arg på Mikael. Han var en fin man och pappa när han mådde bra. Den jag verkligen är arg på är den där bipolär!

Ola, kamraten

Mikael och jag har varit kompisar nästan hela livet. Han har väl alltid varit upp och ner men sista året blev han riktigt jobbig. En riktig ”besserwisser” och äckligt överlägsen. Folk tyckte att han var bara dryg hela tiden. Arg blev han också om man inte höll med honom. Jag körde honom till sjukhuset en tid innan han dog för han ringde mig och svamlade osammanhängande. Jag åkte hem till honom och såg då kaoset. Mikael hade ju alltid snyggt hemma. Han verkade jätteförvirrad och sa att han inte sovit på länge så jag övertalade honom att åka med till sjukhuset. Där blev han arg och gav sig på mig så han blev nersövd. Dagen efter hämtade jag honom och han verkade ok. Träffade honom några gånger efter det och han både verkade och sa själv att han mådde bättre. Sedan gjorde han det där. Jag förstod aldrig hur illa det var.

Fallbeskrivning 8

Christian, 21 år, har efter studenten ströjobbat och rest med kompisar i ett års tid. När han gick sista året på gymnasiet drabbades han av en depression som han tog sig ur med hjälp av antidepressiv medicinering och stödsamtal på ungdomsmottagningen. Han har mått bra det senaste året och känner sig frisk. Nu har han börjat läsa filosofi på universitetet och en ny värld har öppnat sig för honom. Han har hittat ett forum där han får utveckla sina existentiella funderingar och han har träffat likasinnade som han kan diskutera med. Han slukar kurslitteraturen i ett rasande tempo och får mycket goda resultat på alla tentor under den första terminen. Under den här tiden bor han hos sina föräldrar, då han inte lyckats hitta någon egen bostad. De är till en början glada att se sin son så upprymd och engagerad i sina studier, och känner sig stolta över hans begåvning.

När nästa termin drar igång börjar dock Christian genomgå en viss förändring. Hans läslust och iver övergår allt mer i någon sorts besatthet. Det är dags att skriva uppsats och han ägnar sig åt denna uppgift som om det gällde livet. Tempot ökar och han blir alltmer intensiv i sitt sätt – han pratar fortare och mer, hans humör svänger snabbt från euforisk lycka till aggressiva utspel, och han sover nästan ingenting. Föräldrarna anar oråd och försöker prata med honom men han blir bara arg och kommer med långa utläggningar om hur viktigt hans arbete är och vilken betydelse det kommer att ha för omvärlden.

Till slut går det för fort även för Christian själv. Han drabbas av en enorm prestationsångest inför denna stora livsuppgift och han har svårt att styra tankarna som avlöser varandra i en väldig fart. Han sover nästan ingenting och kroppen går på högvarv. Det känns som om han håller på att bli galen. Genom universitetet får han kontakt med studenthälsan där han träffar en kurator som känner igen hans symtom och skickar honom vidare till en psykiatrisk mottagning. Efter utredning får han diagnosen bipolär sjukdom typ II. Han får börja äta stämningsstabiliserande medicin och uppmanas att sova och äta ordentligt och inte stressa för mycket.

Fallbeskrivning 9

Marits son Jonas har alltid varit annorlunda till skillnad från sina syskon. Marit minns tillbaka på tiden då Jonas och hans syskon var i tonåren som en kaotisk tid. Vardagen i det lilla radhuset i Karlskoga var sällan lugn och stillsam. Marit fick ofta agera medlare mellan syskonen och ofta berodde bråken på Jonas. Det är så som Marit minns det i alla fall, att Jonas starka känslopendlingar skapade en otrygghet hemma. När Marit var på jobbet kunde hans äldre syskon ringa och be henne komma hem. Jonas skrek på dem över småsaker, beskyllde dem för att de varit inne på hans rum och tagit saker när han inte var hemma. Efter hans raseriutbrott låste han in sig på sitt rum. Helt tyst blev det. När Marit kom hem från jobbet fick hon lirka med Jonas för att få han att öppna sin dörr. Han kunde sitta inne på sitt rum i dagar och bara komma ut för att hämta mat eller gå på toaletten. Marit hade svårt att få kontakt med Jonas och hade förhoppningar om att deras kontakt skulle bli bättre när hans jobbiga tonårstid var över. Skolarbetet blev i perioder lidande och Marit var ofta i samtal med Jonas lärare och rektor. De beskrev en kille som kunde vara blyg, tillbakadragen och lite sorgsen men som också kunde ta plats, vara självsäker och vara på glatt humör. Jonas var en elev de hade svårt att få en klar bild över.

Efter studenten fick Jonas arbete på en fabrik i staden. Hans äldre syskon läste vidare på Universitetet på en annan ort. Jonas var skoltrött och ville hellre jobba. Marit kände ett visst lugn i att Jonas hade fått ett jobb som han trivdes med och att han nu hade fått en egen lägenhet. Marit som varit ensamstående sen barnen var små planerade nu att sälja radhuset och flytta till en mindre och billigare bostad.

Den första tiden efter studenten gick det bra för Jonas på fabriken. Marit träffade ofta Jonas och de hjälptes åt att flytta alla Jonas saker till lägenheten han fått att hyra. Radhuset såldes och för en del av vinsten köpte Marita en liten lägenhet inte långt från Jonas.

Men framåt julen började Marit bli orolig för Jonas. Han svarade sällan när hon ringde och när hon väl fick tag i honom verkade han frånvarande och lät trött på rösten. Hon förstod efter att han pratat med en väninna som också arbetade på fabriken att Jonas varit borta mycket från arbetet sista tiden. Marit åkte hem till Jonas, bankade på hans dörr och gav sig inte förrän Jonas öppnade. Hemma hos Jonas var det nersläckt och gardinerna var fördragna. Jonas såg blek ut och verkade som helt tom på energi. Marit blev orolig och ville att de skulle åka till sjukhuset med en gång. Jonas vägrade. Han var påstridig om att detta var inget som en läkare kunde hjälpa han med. Detta var Jonas egna fel och det fanns ingen som kunde hjälpa honom. Marit visste inte vad hon skulle säga eller göra. Inget hon sa hjälpte. Tillslut lyckades hon övertala Jonas till att följa med hem till henne.

Marit anmälde sig sjuk på jobbet och stannade hemma med Jonas i flera dagar. Han ville helst vara ifred och vila på soffan. Jonas uttryckte en stor oro över hur det skulle bli med arbetet nu när han var borta. Marit försökte lugna honom. Hon märkte att Jonas blev lugnare och mindre orolig när hon var hemma men ändå lät han vara ifred. De få gånger Marit gick ut på ett ärende blev Jonas orolig så Marit undvek att lämna hemmet alls under dessa dagar. Marit minns inte hur Jonas blev bättre, det bara vände. Jonas stod en tidig morgon i hallen, redo för att gå till arbetet. Marit blev glad men en känsla av oro för Jonas fanns ändå kvar hos henne.

Marit minns tiden som följde den där tiden efter att Jonas varit sjuk som intensiv. Jonas arbetade heltid på fabriken och såg ut att må bra. Efter jobbet tränade han på gymmet varje dag. Sent på kvällarna efter gymmet kom han ofta förbi hemma hos Marit för en fika. Jonas var uppåt och hade alltid mycket att prata om. Marit förstod inte riktigt var all Jonas energi kom ifrån. Han hade stora planer som han alltid pratade om. Först skulle Jonas ut och resa. Han planerade att till sommaren åka till USA i några veckor och sedan vidare till Asien för att spendera sex månader där. När han kom hem planerade Jonas att starta en egen firma. Marit var glad över alla Jonas idéer och planer men ville också få Jonas att förstå att alla dessa planer kostade mycket pengar. Jonas blev alltid irriterad när pengar kom på tal. Han tyckte att Marit inte förstod hur lätt han kunde ordna de pengar som behövdes innan han skulle resa.

Det blev sommar och resan som Jonas planerat så mycket för blev aldrig av. Marit har bara vaga minnen från den fruktansvärda natten då hon vaknade av att hemska skrik hördes på gatan nedanför hennes balkong. Hon smög sig fram till fönstret för att se vad som stod på. Där, mitt på gatan låg Jonas. Han vrålade och såg ut att inte veta vad han gjorde. Sen gick allt fort. Marit rusade ner på gatan. I samma stund anlände en polispatrull som försökte få kontakt med Jonas. Jonas blev ursinnig av att se poliserna där och hotade att döda dem om de kom för att ta hans pengar. Poliserna övermannade Jonas och han blev körd till psykakuten.

Dagarna som följde gick långsamt för Marit. Hon fick reda på vad som hände med Jonas genom en läkare som behandlade honom på den psykiatriska avdelningen han nu var inlagd på. Tydligen hade Jonas drabbats av vad läkarna kallar för en psykos. Jonas genomgick nu en medicinsk behandling.

Marits vardag fortsatte. Hon fick genom kontakten med Jonas läkare höra om de förbättringar Jonas gjorde. Läkaren frågade mycket om Jonas bakgrund, hans uppväxt och vem Jonas var. Marit hade svårt att först hur alla bitar hängde ihop. I samtal med läkaren och en psykolog kunde Marit ta till sig av det som de sa om Jonas. Att de misstänkte att Jonas var bipolär. Att Jonas med stor sannolikhet haft besvär sen tonåren men att ingen i hans närhet förstått att Jonas beteende var tecken på sjukdomen. Marit la mycket skuld på sig själv. Om hon bara förstått tidigare kanske det inte hade gått så långt som att Jonas fick en psykos. Marit var orolig för framtiden och hoppades på att hon nu med vetskap om Jonas sjukdom skulle kunna vara ett bra stöd.

Fallbeskrivning 10

Lisa har precis fyllt 18 år och går sista terminen på gymnasiet. Hon bor med sina föräldrar i ett stort hus på landet en bit utanför Göteborg. Hon är en glad och spontan tjej som trivs med livet och hon har alltid många järn i elden eller något nytt projekt på gång. Hennes största intresse är familjens hästar, som hon sköter om och motionerar dagligen, oftast tillsammans med några av sina vänner. Utöver ridningen tränar hon även innebandy med sina klasskamrater.

I perioder är Lisa väldigt fysiskt aktiv och extremt impulsiv. Tankeverksamheten är på topp, kreativiteten flödar och hon har lätt för att sväva iväg i tankarnas förtrollade land. Hon känner sig oövervinnelig! Då hon har väldigt lätt att få kontakt med människor får hon ständigt nya vänner. Alla i hennes närhet tycker att hon är härlig att umgås med, då hon är slagfärdig, humoristisk, spontan och alltid hittar på nya upptåg.

På sista tiden har dock hennes vänner börjat tycka att hon blivit allt mer egoistisk och lite för extrem och vårdslös i sina påhitt. Hon har även svårt att avsluta påbörjade projekt, för att hon blir uttråkad och snabbt vill vidare mot nya utmaningar. Hon blir mer och mer extrem i allt hon gör. Hon pratar i ett, tränar som en dåre, sover alldeles för lite och glömmer bort att äta och dricka. Hon blir arg på sina vänner för att de inte vill umgås lika ofta som förut och förstår inte alls varför de tar avstånd från henne. Glädjen förvandlas till ilska och hon fullständigt exploderar utan förvarning.

Intresset för gårdens hästar avtar mer och mer och hon försummar dem, trots att hon älskar dem över allt annat. Istället har hon börjat umgås med det tuffa gänget i skolan, som sminkar sig alldeles för mycket och bär väldigt utmanande kläder. Ett nyvunnet intresse för kroppsmodifikationer har infunnit sig och hon piercar både ögonbrynet, läppen och tungan. Sedan blir det en stor tatuering. Allt för att passa in i och få uppmärksamhet av sin nya umgängeskrets. Både de och hon själv tycker att hon är jättehäftig, medan de gamla vännerna är uppriktigt oroliga och inte når fram till henne.

Lisa börjar nu känna av perioder av extrem trötthet och uppgivenhet. Hon sover dåligt och det går ut över skolan. Nedstämdheten och håglösheten gör att allt känns meningslöst och hon isolerar sig mer och mer från både sina vänner och sin familj. Hennes rum blir hennes borg, som hon sällan lämnar. Matlusten försvinner och hon tappar i vikt. All glädje hon kände tidigare är som bortblåst och hon börjar få fysiska symtom utav sitt psykiskt dåliga mående. Hon är helt apatisk och tårarna kommer allt oftare. Självmordstankarna lägger sig som en förlamande våt filt över henne.

Hennes mamma Karin, som själv är bipolär, känner igen symtomen från sin egen tonårstid och frågar sin dotter om hon vill prata med någon utanför familjen om detta. Lisa får snabbt en tid hos en psykoterapeut, som efter några samtal skickar en remiss till Sahlgrenskas bipolärmottagning för vidare utredning. De kommer börja med hennes anamnes och ta prover. En CT-skalle utesluter andra neurologiska sjukdomar och en suicidbedömning görs. Hon får även fylla i en skattningsskala och lära sig hur man kan hjälpa sig själv.

Fallbeskrivning 11

Viktor är 37 år och lever med sin fru Ida och sin ettåriga dotter Matilda i en mellanstor stad i Sverige. När han var 30-år gammal blev han diagnosticerad bipolär sjukdom typ I. Diagnosen ställdes i samband med att han gick ner i en jättedepression och blev inlagd på psykiatrisk klinik. Ångesten och depressionerna var något som han först försökte att dölja. Han ville inte acceptera att han var psykiskt sjuk. Hans familj hade dock sett hur han gång på gång ”gått under jorden”, inte svarat i telefon eller orkat med att träffas, något som naturligtvis oroat dem något oerhört. Många gånger har de försökt få honom att förstå att han måste söka professionell hjälp. Men han tog sig ju alltid ur de där djupa dalarna till slut, med ny kraft och massor av energi dessutom.

Viktor har haft långa perioder av mörker och maniskt beteende och perioder av både mani och depression. Under Viktors maniska perioder har han flera gånger gjort drastiska saker utan att förstå konsekvenserna.

Viktor blev en idéspruta utan dess like, han skulle starta företag, inte ett utan fyra - för de briljanta idéerna räckte inte till och succén var ju given. Men varför förstod ingen annan det? Han kände sig ofta motarbetad och kunde bli väldigt aggressiv om någon eller något retade honom. Han kunde ringa sin familj och sina vänner mitt i natten och skälla ut dem på måfå. En annan gång snöade han in på att bli framgångsrik finansman och började satsa sina besparingar i aktier och obligationer. Han var fullständigt övertygad om att han skulle bli mångmiljonär och skulle flytta till Los Angeles så snart pengarna började rulla in – flygbiljetten var redan bokad och klar. Han hade överlag ett stort behov av att ständigt flytta, från lägenhet till lägenhet. Att hela tiden börja om på nytt blev en säkerhetsventil för honom. På så sätt blev han fokuserad på att göra någonting annat och ett sätt att fly från sig själv.

För fem år sedan träffade han Ida, sin nuvarande fru. Han hade då levt med diagnosen i 2 år. Sjukdomssymtomen kan han dock så här i efterhand härleda redan till tidig 20-årsålder. För Ida kom hans berättelse som en chock. De hade känt varandra i ett halvår och Ida hade ännu inte genomlevt någon av hans sjukdomsepisoder, utan Viktor hade varit så gott som symtomfri under den här tiden. Detta tack vare medicinering med stämningsbalanserande och antidepressiv medicin som kapat de värsta topparna i manin och dalarna i depressiviteten.

Men även om episoderna har mildrats och humöret jämnats till så kommer de ibland, inte manierna men däremot depressionerna. Det händer att det kommer dagar då Viktor knappt kan stiga upp från sängen, han isolerar sig och kan inte gå ut. Att då kunna hjälpa till i hemmet och dessutom ta hand om en annan liten människa ter sig som en övermäktig uppgift, och det är då skuldkänslorna kommer.

Ida får ta ett stort ansvar för att livet ska fungera så normalt som möjligt under dessa perioder. Hon har lärt sig mer om hennes makes sjukdom och kan nuförtiden känna igen tidiga symtom. Hon såg aldrig hur Viktor betedde sig när han mådde som sämst. De har mot viss förmodan lyckats få ett någorlunda harmoniskt och fullt fungerande förhållande utan de värsta topparna eller dalarna, även om de båda är medvetna om att han aldrig kommer bli helt fri från sin sjukdom. Viktor är säker på att han inte skulle haft en egen familj och ett fast arbete idag om det inte för medicinerna, regelbunden läkarkontakt och den kognitiva beteendeterapin.
Idag arbetar Viktor 75 %, något som tagit honom flera år att komma upp i. Förut kunde han bara jobba några månader i sträck innan han rasade ihop totalt. Han kunde inte ha några som helst krav på sig och hade svårt att sätta gränser.

Viktor känner nu att många pusselbitar fallit på plats i hans liv. Dottern Matilda har inneburit en vändpunkt i Viktors liv. Det krävs disciplin, självuppoffring och rutiner för att livet som barnfamilj ska fungera och det är just den stadga som Viktor har behövt.

Fallbeskrivning 12

Emma, 28 år, har sökt vård för sina psykiska besvär och efter tidigare utredning har man konstaterat en form av bipolär sjukdom. Emmas sjukdomstillstånd har den senaste tiden gjort det svårt för henne att hantera sitt arbete som förskolelärare. Hon har till och från djupa depressioner och har svårt att ta sig upp på morgonen och leva ett normalt liv under dessa perioder. Hon känner sig utmattad av tanken på sitt arbete och framtiden, hon har inte mycket ork att göra något åt sin situation på egen hand. Hon upplever sin livssituation som frustrerande och stannar hellre inomhus och vill inte träffa människor just nu, hennes självförtroende har sänkts betydligt sedan några veckor, berättar hennes syster.

Patienten har inte några nuvarande kända maniska symtom, dock något mer aktiv i vissa avseenden under de så kallade maniska perioderna, men har betydligt mer tydliga symtom gällande depressiva besvär som gör det svårt för henne att hantera relationer i hennes liv och hennes sätt att se på sig själv och sin omvärld. Emma lever numera ensam och känner inget hopp att träffa någon i nuläget, enligt henne själv. Patientens mamma har också diagnosen bipolär sjukdom och man drar en stark koppling till, eller kan nästintill konstatera att Emma påverkats och varit mer sårbar för de här psykiska besvären genom hennes mammas gener.

Emma Karlsson har en nära syster som inte har samma psykiska besvär men som anhörig har hon fått stötta sin sjuka syster ofta, ända sedan tonåren då de första symtomen på sjukdomen uppkom. Under tonåren behandlades Emma i god tid då misstankar kring bipolär sjukdom uppkom eftersom hennes egen mor lever med sjukdomen. Skolgången och Emmas sätt att förhålla sig till andra i familjen samt destruktiva beteenden gjorde att man gick vidare med bedömning och behandling, då det påtagligt hade påverkat hennes livssituation och hennes funktionsförmåga.

Behandlingen som följde utredningen var läkemedel för att lindra hennes depressiva perioder. Under tidigare år har Emma haft lite lättare att hantera sina perioder än under tonåren. Medicin och psykoterapi gjorde att svängningarna minskade och hon har inte haft några kraftiga återfall, även om det har uppstått svackor då hon kontaktat sjukvård på sin systers order. Hennes syster upplever inte idag sjukdomen som något större problem, men Emma känner själv att hennes svängningar börjat tillta det senaste och hindrar henne i sin vardag.

Fallbeskrivning 13

Kalle är 45 år och bor i villa med sin fru och deras två barn. Kalle har sedan tonåren haft problem med depressioner och panikångestattacker. När han var 20 år fick han sin första maniska period. Den gick så långt att det slutade med en psykos och han blev inlagd på sjukhus. Han fick då diagnosen bipolär typ 1. När Kalle får sina maniska perioder blir han ett geni som är oövervinnerligt. Han har en sådan kraft att han aldrig behöver sova eller äta. Han har startat flera nya företag med hjälp av pengar som han har skaffat genom att belåna huset.

När den maniska perioden avtar går han ner i en djup depression där allt är nattsvart, det är svårt att komma upp på morgonen, ta en dusch är ett helt företag och det värsta är att han måste ta konsekvenserna av vad han gjort under sin maniska period. Många gånger finns tanken på att avsluta livet för han känner sig så totalt värdelös men det som har räddat honom många gånger är tanken på barnen.

Fallbeskrivning 14

När vi först får möta Patrick arbetar han som servitör, har en fantastisk servicekänsla med positiv utstrålning. Han visar alltid upp en glad och positiv sida, aldrig ledsen eller nedstämd. Killen som ville vara till lags och alltid ställde upp för sina vänner.
Han är kreativ, framåt, har en stor social kompetens och är tekniskt kunnig. Genom ovanstående egenskaper, charm och hans förmåga att hantera kunder och anställda tar honom till slut vidare till ett chefsjobb på ett It-företag.

Efter några år som VD hade företaget växt med framgång och tjänade ansenliga summor. Dilemmat är bara att Patrick inte har någon ekonomisk utbildning och förväntas ta stora ekonomiska beslut. Företagets ägare ifrågasätter hans kompetens inom den ekonomiska delen. Patrick känner sig mer och mer pressad/stressad, detta blir den utlösande faktorn till hans troligen latenta sjukdom.

Patrick ville möta sin bästa vän Mikael och berätta de mest fantastiska nyheterna, något utöver det vanliga. Han lät väldigt uppåt och forcerad. Under samtalet var allt osammanhängande och totalt obegripligt. När Mikael inte förstod, var det för att han inte var tillräckligt smart, hans hjärna hade inte tillräcklig kapacitet.
Patrick sa att han var Gud, han var helt övertygad om att han var Gud. Mikael förstod av innehållet i samtalet och hur han pratade att Patrick drabbats av en psykos och att han var bipolär. Han hade även vanföreställningar som att han kunde göra sig osynlig och bröt ihop när han inte kunde bevisa sin förmåga.
Det tog längre tid för Patrick själv att få insikt om sin sjukdom. Han lämnade sitt arbete som VD efter några månader.

Hans tillstånd pendlade mellan depressiva och maniska perioder. Han hankade sig fram mellan olika tillfälliga arbeten, som påverkade både självförtroende och ekonomi. Han ville inte bli inlagd på psykiatrisk avdelning för att han var rädd för att bli klassad som sinnessjuk. Så han vände sig till öppenvården för att få mediciner och träffade psykologer. En del förespråkade bara psykofarmaka och en del medicin och samtalsterapi. Efter anhörigas ingripande blev han inlagd på Sahlgrenska sjukhuset ena dagen och utskriven nästa dag, då han inte ansågs tillräckligt sjuk.

De depressiva perioderna kom allt oftare, de blev längre och djupare. Pratar allt oftare om självmord och olika sätt att utföra dem. Hans omgivning blir van och tar det inte på allvar längre. Svängningarna mellan det maniska och det depressiva kommer snabbt, det blir sällan ett normalläge. I det maniska kan helt osannolika saker hända som t ex att helt oprovocerat slå en vän, när hans egentliga tanke bara var att resa på sig för att gå på toaletten. Inget han planerat, inget han ville göra och hade heller inget otalt med personen att göra. Händelsen skapar konsekvenser, osämja över något som han själv inte har kontroll över.

Patrick har under hela sjukdomsperioden en flickvän (särbo) som älskar och stöttar honom. Han är vid ett tillfälle uppåt och glad, han får frågan om en framtid ihop av Carina.
Det kan han inte, hans svar är att han inte vill leva. Carina bryr sig om honom och uppmanar honom till att han ska ha regelbunden kontakt med sin läkare och ta sina mediciner.
Detta tolkar Patrick som att hon inte vill ha honom längre. Det är sjukdomen som talar åt honom, sjukdomen är starkare än kärleken mellan honom och Carina.